Läs om vår FRAMGÅNG på fem månader, om du har lust, skulle betyda mycket!

Thinny har varit min foderhäst i fem månader nu, (16;e )
Men jag har väntat med att lära känna varandra djupare, och se hur mycket hon litar på mig, hur hon verkligen är osv.
I början av denna månaden grubblade jag lite, jag tänkte på hur vi trivs tillsammans, osv.
Och jag kom fram till det att det kanske är bäst att lämna tillbaka henne, för jag tyckte inte att jag fått fram så mycket, eller så var hon bara så.
Men hon betyder för mycket, och hon betyder inte det bara för att, utan det måste ju vara något speciellt, och det jag då tyckte var ''fantastiskt'' eller ''underbart'' med henne, är nu ungefär att jämnföra med ''ja, men så är väl dom flesta?''.
Jag började snart inse att hon faktiskt är fantastisk, jag menar, snällare häst får man leta efter, hon är extremt mörkrädd och väldigt skygg om ansiktet, men med mig, går hon nu fram bättre än någonsin, och jag kan borsta ansiktet, jag kan nästan pussa henne på mulen, och det är ett enormt steg från början december.
Hon är fantastisk. Thinny är rätt lättlärd för den som känner henne! Hon litar inte på någon hon inte känner, men i förrgår började jag lära in ''krama'' på kommando, och idag när vi gick från hagen till stallet stannade jag och gick närmre henne, klappade på andra sidan halsen och sa ''Kram Thinny'' och hon la då sin hals runt mig och kittlade mig på ryggen, utan godis eller något, endast myyyycket beröm, Då, började jag gråta, glädjetårar, glädje p hög nivå kan jag säga!
Det tog tre månader innan jag kunde få in henne från hagen ordentligt, nu tog det två dagar att lära henne att kramas!

Igår gick jag till paddocken och skulle longera lite, hade jag tänkt, men det blev inte så, jag släppte lös henne och busade bara, jag sprang iväg och då jagade hon mig, inget hon heller skulle gjort för en månad sedan, då skulle hon livrädd sprungit bort till grinden.
Sen ställde jag mig bakom henne med longerlinan fäst i grimman och smackade, hon gick framåt, det gick kanon, jag längde repet och gick då längre bak och det gick fortfarande lika bra för att vara första gången, och det är inget jag i minna drömmar kunde föreställa mig.
Jag skulle så gärna vilja sett oss springa i den djupa snön utan något som tvingar henne att gå efter mig, hon går sin egen väg, men väljer att springa bakom mig, det var knappt att jag ville tillbaka till stallet, jag ville bara fortsätta springa, varv, på varv, på varv....